02. Ekens historia

Eken efter istiden

Kunskapen om trädens invandring och skogarnas sammansättning baseras i princip uteslutande på pollenanalyser och makrofossil. De ger bilden av att tundran började ge vika för 8000-10000 år sedan och att lövträden vandrade in söderifrån. Under denna period verkar en relativt snabb etablering ha skett av klibbal, skogsalm, ask, lind, lönn och ek. Eken nådde sin nuvarande nordgräns i Sverige, vid den biologiska norrlandsgränsen Limes norrlandicus, för cirka 6000 år sedan.

För 3000 år sedan var klimatet varmare än idag. Skogen dominerades då av ädellövträd som ek, lind och hassel. På 700-­talet börjar ädellövskogen minska samtidigt som pollen från olika sädesslag ökar. Över tid sker sedan en kraftig förändring av skogarnas sam­mansättning för att domineras av björk och avenbok och senare övergå i barrblandskogar med gran och tall eller bokdominerade skogar. Eken har minskat kontinuerligt under de senaste 4000 åren, men särskilt kraftigt de senaste två århundradena. Pollennivåerna av ek är idag bara 45-60 procent av vad de var på 1600-­talet och endast 25-­30 procent av nivåerna på 300-­talet.

Eken under de senaste århundradena

Den svenska kungen Gustav Vasa fattade 1558 beslutet att införa ett så kallat regale, för avverkning av ek, bok och så kallade bärande träd på all mark som inte var ägd av adeln. Det innebar att kungen lade beslag på ekar som stod på skattejorden (böndernas jord) men även på kronojorden (statlig mark som arrenderades ut till kronobönder) samt på mark som tillhörde kyrkan. För att hugga ner ekar på denna mark krävdes ett särskilt till­stånd, eftersom eken var viktig för att bygga krigsskepp. Naturvuxna detaljer var särskilt eftertraktade då de var mer hållfasta än så­ gade brädor. Det innebar att det inte bara var rakstammiga ekar som var intressanta.

De adelsmän eller forna militärer som ägde stora egendomar åtnjöt skattefrihet (frälse). På frälsejorden var det tillåtet att avverka ekar, men eftersom behovet där var litet blev eken något av en statussymbol. Det innebar att ekarna i högre grad fick stå kvar, och gör så delvis än idag. Mängden gamla ekar har minskat kraftigt även på dessa egendomar, fast av andra anledningar. Statliga förbud har under alla tider varit impopulära hos de som äger marken. Regalet för ekarna var inget undantag och över tid kom bönderna att hata ekarna. Ekarna stod i inägomarkernas ängar och åkrar, vilket gjorde att skörden av framför allt det viktiga ängshöet blev betydligt sämre än vad den skulle ha blivit utan ekarna. Den som hade hö så det räckte kunde hålla djur över vintern och fick på så vis även gödsel till åkrarna. Hur löste då bönderna detta problem med att ekarna inte fick avverkas? Förutom att ekar avverkades illegalt hamlades ekarna. På denna tid var hamling synonymt med det vi idag kallar för stamkvistning, en åtgärd som ledde till att mer ljus nådde åkrar och ängar utan att eken för den skull dog på en gång. Andra knep som användes för att sätta ner ekarnas kondition, och på sikt få dem att dö, var att elda ris mot ekarnas stammar vid fagningen i ängarna om våren.

Kronan lät utföra inventeringar främst på 1700-­ och 1800­-talet för att räkna antalet ”dugelige eker”, det vill säga ekar som gick att använda för skeppsbygge. Utvecklingen var katastrofal och antalet ekar minskade radikalt. Vid inventeringen 1790 märktes alla dugliga ekar med ett märke av en så kallad kronohammare genom att barken avlägsna­des på två ställen och symbolen präntades in på stammen. Dessa dugliga ekar blev senare i många fall rötskadade och böndernas acceptans för att bevara dem sjönk ytterligare. En ny ekinventering utfördes 1825. Antalet dugliga ekar hade då minskat drastiskt (se tabell), framför allt i det mest ekrika länet Kalmar.

Den kraftiga minskningen av dugliga ekar innebar samtidigt att det fanns hundratusen­ tals skröpliga, rötade gamla ekar i inägorna i södra Sverige. Det var ett landskap som var ofattbart rikt på biologisk mångfald med alla dessa gamla rötade och ihåliga ekar i välhäv­dade ängsmarker.

Minskning av antalet för flottan ”dugelige eker” för byggande av krigsskepp. Ur Eliasson 2002. Skog, makt och människor, se Läs mer.