Ekar kan bli oerhört gamla och i Sverige har vi fortfarande kvar några väl fungerande eklandskap som till stora delar hänger ihop. När förut betade ekhagmarker överges växer dessa marker igen och blir så småningom så mörka att arterna som fanns där flyttar eller dör ut och på sikt dör även ekarna.
Flera olika analyser har visat att de unika eklandskapen har minskat kraftigt under många år och att vi behöver bevara och sköta det som finns kvar men även restaurera igenväxta betesmarker för att lyckas behålla arterna. Ekområden försvinner också vid exploatering, till exempel vid byggen av bostäder och vägar. Eklandskapen kan hysa en stor mängd andra arter och har få eller inga motsvarigheter.
Inom förvaltningen av naturreservat har Länsstyrelser och kommuner under en lång tid arbetat med att frihugga gamla ekar och att öppna upp och restaurera tidigare betade ekhagmarker så att betesdjuren återigen hävdar dessa. Ett antal projekt har också arbetat med detta tidigare.
När ansökan för Life Bridging the Gap skrevs tyckte vi att det nu var dags att ta denna förvaltning ett steg längre genom att lyfta blicken och påbörja det viktiga arbetet med att få dessa värdefulla områden att hänga ihop i ett landskapsperspektiv och jobba vidare med lösningar på hur man kan arbeta med detta. Det handlar till exempel om att fundera på när det kan vara lämpligt med planteringar och hur man kan arbeta med veteranisering som en metod att överbrygga åldersglappet.
Life Bridging the Gap har pågått 2016–2022. Inom projektet har Länsstyrelserna i Blekinge, Kalmar och Östergötland samt Linköpings kommun arbetat i 30 värde fulla ekområden och där förbättrat deras bevarandestatus. I denna handbok har vi skrivit om de åtgärder som genomförts inom projektet och om våra erfarenheter av det.