04. Hot och möjligheter

Eken är ett fantastiskt trädslag som kan uppnå riktigt hög ålder och fungerar som hem för många arter. Den enorma avverkningen av ek under 1800-talet ledde till en kraftig minskning av mängden gamla ekar och ett försämrat läge för arter som är knutna till eken. Men det finns fortfarande chans att rädda dessa artrika miljöer, om vi använder den kunskap och de verktyg vi har idag. Text: Jonas Hedin
Soluppgång Tromtö

Hot

Ekar börjar utveckla livsmiljöer för många hotade arter när de når 200 år, men det kan dröja ytterligare 100–300 år innan de mest krävande arterna hittar sina speciel­la livsmiljöer. Leveranstiden för att dagens efterträdare, de ekar som idag är ”näst äldst”, ska kunna hysa en rik biologisk mångfald är uppskattningsvis mellan 50 och 250 år. För att åter komma upp i det antal gamla ekar som krävs – för att långsiktigt kunna bevara hota­ de arter – finns ett behov av att låta yngre och medelålders ekar bli biologiskt gamla.

Idag finns en stor utdöendeskuld i ekmiljöerna, det vill säga att de landskap vi studerar idag har en större artmångfald än vad land­ skapet på sikt kan härbärgera. Detta gäller särskilt arter med dålig spridningsbenägenhet och lång generationstid. Läs mer om det i kapitlet ”Ekmiljöernas arter och ekologi”.

Ett stort antal ekar behövs

Det är svårt att uttala sig om hur många ekar som behövs i ett område för långsiktig överlevnad även för de mest hotade arterna. Svaret beror på ett antal faktorer. Först och främst är det viktigt att komma ihåg att de flesta hotade arter bara lever i några av de träd som verkar lämpliga för arten. Vidare lever arten kanske bara i ett av gammelekens successioner, vilket gör att ett stort antal gamla ekar behöver finnas för att några ska befinna sig i rätt successionsstadie.

Av de ekar som är äldre än 200 år dör cirka en procent årligen. Det innebär att äldre ekar kontinuerligt kommer minska under många år framåt. För att minska mortaliteten behö­ver de gamla ekarna och deras efterträdare ges optimala växtförhållanden. Generellt är det bättre ju fler gamla ekar som finns och för att det framöver ska finnas gamla ekar i olika successionsstadier är det bra att planera för att sköta cirka 1000 ekar. En önskad hypotetisk fördelning skulle kunna se ut så här: 100 ekar i åldern 400+, 200 ekar med en ålder på 200-­400 år, 300 ekar med en ålder på 100– 200 år och 400 ekar med en ålder på 50-­100 år.

Fragmentering

Fragmenteringen, det vill säga när landskapet sönderdelas, är ett annat stort hot. När avstånden mellan områden med riktigt gamla ekar ökar, får individer av de arter som är knutna till dessa miljöer svårare att sprida sig. Lokala utdöenden av populationer kommer då i allt mindre grad kompenseras genom återkolonisationer av från andra områden.

Igenväxning

Det största hotet mot ekmiljöerna är på kort sikt inte avverkning av de kvarvarande gamla ekarna, utan igenväxningen. Idag finns ännu relativt stora mängder gamla ekar kvar i vissa landskap i sydöstra Sverige. Dessa gamla ekar står ofta i forna slåtterängar och betesmarker som inte längre hävdas. Vid en inventering av skyddsvärda träd i Östergötland och Kalmar län för 10–20 år sedan, konstaterades att mer än hälften av de inventerade ekarna var i akut behov av frihuggning. På sikt måste även föryngringen av ek i landskapet öka.

Exploatering

Även exploatering kan lokalt vara ett stort problem då värdefulla ekmiljöer offras för att ge plats åt exempelvis större vägprojekt eller byggnation av bostäder.

Valje naturreservat i Blekinge. Foto Robert Ekholm

Möjligheter

Restaurering och skötsel

Att restaurera igenväxta ekmiljöer är vår största möjlighet för att rädda dessa miljöer. Större restaureringsprojekt kan till exempel delfinansieras av EU:s Life­fond, även om restaurering kan göras i mindre skala. Det är också viktigt att det finns ett restaurerings­ stöd till betesmarker som är utformat på ett sådant sätt att olika typer av gräsmarker kan få stöd, alltså även trädbärande mosaikartade betesmarker.

Det behövs en storsatsning på skötsel av ekmiljöer. Den bästa och mest kostnadseffektiva skötseln för att bevara och utveckla ekmiljöer är att göra dem mer halvöppna och mosaikartade samt genom att återinföra bete. För att bevara hotade arter av främst vedlevande insekter behövs vidare en storsatsning på att öka mängden håligheter och andra livsmiljöer på efterträdarekarna. Här behöver livsmiljöer tillskapas genom aktiva åtgärder som mulmholkar och veteranisering (se kapitel Mulmholkar och Veteranisering). Allra störst nytta gör dessa insatser på lokaler och i landskap där det fortfarande finns många arter kvar, inklusive de hotade och rödlistade arterna. Det beror på att många hotade arter, både insekter och lavar som är knutna till gamla ekar, är svårspridda.

Det är även viktigt att bevara och sköta träd av andra trädslag som exempelvis ask, asp, avenbok, björk, bok, klibbal, lind och lönn eftersom de har många hålträdslevande arter gemensamma med eken. Dessa träd kan dels bli ihåliga betydligt snabbare än ekar, dels är ask och lönn viktiga rikbarksträd för många lavar.

Grön infrastruktur

Satsningen på grön infrastruktur är en möjlighet för ekmiljöerna. Exempelvis har Länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge och Östergötland tagit fram värdenätverk och ädellövstrakter. Med hjälp av dem kan man se var arbetet med att binda ihop dessa miljöer behöver prioriteras. När det arbetet blir till konkreta genomförandeprojekt kan mycket vinnas.

Åtgärdsprogram för hotade arter

Utanför skyddade områden kan Länsstyrelserna arbeta med andra medel för att gynna ekmiljöer och binda ihop landskapet. Ett viktigt verktyg är arbetet med åtgärdsprogrammet för särskilt skyddsvärda träd i kulturlandskapet och åtgärdsprogrammet för läderbagge.

Länsstyrelsen Kalmar om hotade arter

Länsstyrelsen Blekinge om hotade arter

Länsstyrelsen Östergötland om hotade arter

Kommunal landskapsplanering

Många kommuner är stora markägare. Genom att ta fram ekologiska landskapsplaner kan kommunerna arbeta på både kort och lång sikt för att gynna ekvärden. Se kapitlet om Linköpings kommun.

Klimatförändringar

För en stor del av den biologiska mångfalden är klimatförändringen ett hot, men eken kan klara höjda temperaturer och mer vatten vintertid bättre än de flesta andra trädslag. Klimatutmaningen för ekarna kan istället bli att klara av långa perioder av sommartorka.

Stolta markägare

Det finns många landskapsavsnitt i sydöstra Sverige som ännu har en hel del ekar kvar. Många markägare är väldigt stolta över sina gamla ekar. Här finns ett engagemang att stötta och utveckla. Med rätt bevarande och skötsel kan dessa miljöer på hundra års sikt åter bli artrika och hysa stora populationer av arter som idag är hotade.

Samverkan

För att lyckas med bevarandet av ekmiljöer och alla dess arter behöver dialogen mellan markägare och myndigheter fungera bra. Dessa marker behöver också vara ekonomiskt intressanta att sköta. Samverkan behövs även med den del av skogsnäringen som nyttjar eken för produktion av träprodukter. En nationell plan bör utarbetas där näringen, markägare och myndigheter enas om hur bevarandet av biologisk mångfald i ekmiljöerna och utvecklingen av eken som råvara i samhället ska hanteras.

Vill du få notiser om kommande uppdateringar på webbplatsen

Ja tack!