Nedbrytning av död ved
Den största delen av de insekter som finns på en gammal ek lever på den döda veden eller på vedlevande svampar. Död ved förekommer i en mängd olika former och kan variera i storlek från massiva stammar till fina kvistar. Den kan vara högt upp i kronorna eller liggande på marken, i sol eller skugga, på en torr eller våt plats. Veden kan vara stående eller liggande och i olika stadier av nedbrytning.
De vedlevande skalbaggar som hör ihop med den första successionen efter att ett träd eller en del av ett träd har dött, konsumerar huvudsakligen de näringsrika vävnaderna under barken (xylem, floem och kambium). Exempel på skalbaggar i denna grupp är flera arter av barkborrar Scolytinae, praktbaggar Buprestidae och långhorningar Cerambycidae. Det finns 25 arter långhorningar som lever i ek. Merparten av dessa lever i nydöda grenar och stammar. Ett undantag är den större ekbocken vars larver lever i levande ekar där grova gångar skapas i veden. Gångarna från dessa skalbaggar utgör viktiga mikrohabitat för många andra skalbaggar. För vissa svamparter kan gångarna också fungera som en ingång till veden i stammen. Kärnved av ek är mycket hård och de flesta av vedlevande insektsarterna kräver att svamparna börjat bryta ner kärnveden innan de kan konsumera eller till och med gnaga sina gångar i den.
De svampar som först koloniserar träet kommer till stor del att bestämma den efterföljande sammansättningen av svampar och insekter. Olika arter lever på svamparnas fruktkroppar, mycelen och den av svampaktivitet modifiera de veden. Förmodligen är antalet arter beroende av svampar och deras mycel underskattat. Väldigt få arter är rena vedätare.
Ett stort antal svamparter kan leva i en stam av ett visst träd samtidigt. Dessa kan bryta ner träet parallellt eller nyttja trämaterialet i olika stadier av nedbrytning. Det finns två huvudtyper av vednedbrytande svampar. Vissa kärnvedslevande svampar bryter endast ner cellulosa och hemicellulosa, vilket lämnar ligninet kvar som ett rödbrunt sprött material som kallas brunröta. Andra svampar bryter ner både cellulosa, hemicellulosa och lignin och lämnar ett vitaktigt mjukt, följsamt material som kallas vitröta. Det är i huvudsak lignin som i vissa fall kan bilda tjocka bäddar av fragmenterat trä i botten av ihåliga ekar. De två typerna av rötor utgör livsmiljöer för olika sammansättningar av ryggradslösa djur.
Svampar och arter som är beroende av dem
Över 500 svamparter lever tillsammans med eken. Hälften av dem är vedlevande och den andra hälften har utbyte med ekens rötter via mykorrhiza. Tickorna är fruktkroppar av vednedbrytande svampar. Två karakteristiska och viktiga tickor hos gamla ekar är oxtunga Fistulina hepatica och svavelticka Laetiporus sulphureus. De skapar båda karaktäristiska brunrötor. En vanlig svamp som orsakar vitröta i ekvirke är ekticka Phellinus robustus.
Svampar som orsakar kärnröta på ekar koloniserar den inre delen av ickelevande vävnad. Detta leder till att stammen efter flera decennier börjar bli ihålig. Oftast lämnar denna process en intakt och funktionell splintved under barken och trädet kan fort sätta att växa. Eftersom dessa svampar oftast inte är dödliga för träden, skapas mycket viktiga boplatser för fåglar som hackspettar, skogsduva, stare, knipa och kattuggla men även fladdermöss.
Den rötade kärnveden i intakta stammar har en relativt stabil temperatur och fuktighetsregim, vilket är avgörande för många vedlevande svampar och insektslarver. Ett långlivat träd, som ek, kan erbjuda möjlighet för en viss insektsart att fortleva i ett sekel eller mer. Stora, levande träd innehåller en betydande andel av den totala döda veden i en gammal skog; i själva verket kvarstår död ved längre i levande träd än i grenar och nedfallna stammar.
Studier i Sverige har visat att hälften av ekarna som nått en ålder om 200- 300 år har ihåliga stammar. I en ihålig stam finns ofta flera hålrum med olika röt och mulmtyper och formen på håligheten kan vara avgörande för vilka ryggradslösa djur som lever i den.
Läderbagge Osmoderma eremita och brun guldbagge Protaetia marmorata är två större skalbaggar som lever i denna livsmiljö och deras larvaktiviteter både blandar om mulmen och berikar den med larvspillning, samt ändrar strukturen så att den blir kornig. I samma livsmiljö lever pseudoskorpionen Anthrenochernes stellae. När en stam ligger på marken eller när döda rötter finns i jorden kan skalbaggar som ekoxe Lucanus cervus, taggbock Prionus coriareus och grön guldbagge Cetonia aurata hitta livsmiljöer eftersom deras larver lever av denna typ av död ved.
En stor del av den biologiska mångfalden i ekens livsmiljö är beroende av gamla träd och död ved. För att bevara den biologiska mångfalden behöver vi inte bara bevara ekarna, vi behöver också bevara en stor variation av miljöer kopplat till dem; gläntor och öppna stråk i skogen, bryn med blommande buskar, ihåliga träd, stående och liggande död ved i alla successionsstadier, och en variation i den döda vedens grovlek.
