05. Restaurering av ekmiljöer

Vid restaurering av ekmarker är områdets unika egenskaper vägledande. Igenväxningsgrad, markhistorik, förekomst av arter och tillgång till betesdjur är exempel på förutsättningar som har betydelse för hur restaureringen genomförs. I Life Bridging the Gap har den röda tråden varit att sträva efter variation i restaureringarnas utformning för att nå olikformighet både inom och mellan områden.

Inom projektet Life Bridging the Gap har den mest omfattande åtgärden varit att restaurera olika typer av ekmiljöer, allt från ekdominerade, igenväxta ekhagar till ädellövskog med stort ekinslag. Flera Natura 2000-områden hade vid projektets start bristande gynnsam bevarandestatus. Detta på grund av igenväxning, svagt eller obefintligt betestryck, för få gamla träd, för lite död ved eller dåliga förutsättningar för arterna som är knutna till naturtyperna. Målsättningen har varit att vända trenden och förbättra statusen genom restaureringar och andra kompletterande åtgärder.

Variation i målbilder

Syftet med restaureringarna inom projektet har varit att återskapa mosaikartade, varma och variationsrika betesmarker och ädellövskogar – med öppna gläntor i olika storlekar, äldre friställda ekar och efterträdare, solbelysta våtmarker och delar med mer slutet krontak.

I större gläntor har brynzoner med blommande buskar eftersträvats, gärna i gläntornas nordkanter. Genom att friställa gamla hagmarksekar och deras efterträdare har trädkronorna fått möjlighet att expandera – samtidigt som rotkonkurrens och mekaniska skador från yngre konkurrerande träd, i vissa fall även hassel, avlägsnats. De äldre ekarna får då goda förutsättningar att nå ännu högre ålder och fortsätta ge livsmiljöer till hålhäckande fåglar och fladdermöss, insekter och lavar. Äldre ekar erbjuder fler livsmiljöer eftersom de utvecklar håligheter med mulm, grov bark och andra strukturer, och har därför förutsättningar för större biologisk mångfald.

Innan restaureringen påbörjas

Inför en restaurering av ekhagmark eller ädellövskog behövs en genomtänkt plan. Även områdets historik och tidigare markanvändning är viktigt att ta hänsyn till. En bra utgångspunkt är att utvärdera om rådets artsammansättning av rödlistade och naturvårdsintressanta arter inom olika organismgrupper. Behövs kompletterande artinventeringar? Hur gynnas förekommande rödlistade och hotade arter? Att lyfta blicken och även titta på det omgivande landskapet och eventuella värdetrakter kan bidra med värdefull kunskap. Inom skyddad natur är det dessutom viktigt att se till vilka mål som finns formulerade i skötselplan respektive bevarandeplan.

Några faktorer som påverkar utformningen av restaureringen är:

Hur lång är leveranstiden för viktiga livsmiljöer som exempelvis ihåliga ekar? Behövs tillfälliga förstärkningar som utläggning av grov död ved och mulmholkar för att överbrygga brister för olika livsmiljöer?
Hur ska marken skötas efter restaureringen – slåtter eller bete? Kommer det finnas tillgång till betesdjur som kan hålla marken öppen på lång sikt? Går det att skapa stora fållor? Vilken typ av betesdjur finns att tillgå? Väg för och nackdelar med olika djurslag.
Finns det störningskänslig fauna, till exempel havsörnshäckningar, i när området som påverkar utförandeperioden för skötselåtgärden?
Vilka markförhållanden råder? Påverkar de utkörning av röjningsmaterial? Ska röjningsmaterial lämnas eller eldas?
Vilken markhistorik har området?
Kommer restaureringen utföras som en engångsinsats eller i flera steg?
Finns målkonflikter och hur kan dessa lösas?
Förekomst av invasiva arter och hur ska dessa hanteras?
Vilka fornlämningar eller andra kulturlämningar finns och ska lyftas fram vid åtgärden? Hur behöver hänsyn tas till dessa lämningar vid utförandet?
Markägarförhållanden – finns djur hållare och andra viktiga intressenter verksamma i området?
Besöksantal i naturreservatet? Behövs anpassningar till reservatets besökare?

Vidare avgör budget och områdets igenväxningsgrad hur omfattande skötselåtgärden kan bli. Vid restaureringar av kraftigt igenväxta marker – där bete har varit frånvarande under lång tid – bör restaureringen ske i flera om gångar, gärna med minst fem års mellanrum.

Genom att beakta dessa frågor kan en målbild och plan för området tas fram. Målbilden ger alla inblandade aktörer en tydlighet om vad som ska uppnås.

Planering av åtgärden i fält

Med dessa tankar och kunskaper påbörjas stämplingen, det vill säga markering med sprayfärg och/eller snitselband av vilka träd som ska tas bort och var det krävs extra hänsyn. Det finns olika sätt att stämpla ett område inför upphandlingen av utförandet av åtgärden.

Ett exempelområde som är typiskt för hela området kan stämplas, varpå entreprenören arbetar utifrån denna. Alternativt ges endast en skriftlig instruktion eller så stämplas hela området.

Tidigt i processen fattas beslut om hur målbilden ska nås. Ska åtgärderna utföras manuellt, maskinellt eller med hjälp av arborister? Ibland saknar förvaltaren den praktiska kunskapen om vad som är möjligt på aktuell plats, men vet vilket utseende av miljön som efter strävas. Det är då ofta bra att, i fält, diskutera med personer som har praktisk erfarenhet för att tillsammans hitta sätt att nå målbilden.

Frågor att diskutera och tidigt ta ställning till kan vara: Ska röjningsmaterialet lämnas helt eller delvis, ska det eldas eller köras ut? Var finns lämpliga avlägg för virke och grot (grenar och toppar)? Tid för utförande – har marken bärighet hela året eller endast en kort period? Hur ser logistiken ut, kommer allt fungera från start av huggningen tills dess att allt virke har hämtats och grot har flisats?

Virke och grot ska vara omhändertaget före första april. Lämnas det kvar längre tid än så blir uttaget röjningsmaterial till fångstfälla för många insektsarter som lägger sina ägg i det avverkade materialet, som sedan sågas upp eller flisas. Finns behov av vägreparation och städning efter utförda åtgärder och upplag?

Utkörning

Vid utkörning av röjningsmaterial ska skotnings- och basvägar planeras noga, dels utifrån de kulturhistoriska värden och fornlämningar som ska skyddas och dels utifrån äldre träds rotsystem och andra rödlistade arters behov av hänsyn. Skotning genom våtmarker ska helt undvikas.

För att skydda, kan mattor läggas ut vid fuktstråk eller över fornlämningar? Eller ännu hellre, går det att hugga fram en annan väg? En noggrann planering av när åtgärden ska genomföras i tid minskar risken för körskador väsentligt. I de delar av landet där vintrarna oftast är milda, och tjälen inte är självklar, är bästa tiden för åtgärder med tillhörande utkörning av röjningsmaterial från augusti till oktober – innan höstregnen kommer och marken blir ömtålig. Det gäller framför allt lerjordar och marker med tunt jordskikt. För djupare jordar och markbunden sten, väldränerade jordar samt marker där det blir tjäle finns ett större tidsspann.

Även när friställning utförs främst genom ringbarkning, veteranisering, fällning av enstaka träd och där materialet lämnas kvar eller eldas finns hela röjningssäsongen till gänglig på ett helt annat sätt.

För att inte störa häckande fåglar och övrigt djurliv bör skötselåtgärder generellt undvikas från april till mitten av juli. Ibland kan denna period av fredning behöva sträcka sig ännu längre, beroende på vilka arter som finns i området.

Kommunikation med entreprenörer

För att restaureringsåtgärden ska bli framgångsrik och utföras enligt plan och stämpling, är det viktigt att ha kontinuerlig och tät kontakt med utförande entreprenör. Genom återkommande avstämningar går det att följa hur restaureringen utvecklas och eventuella missförstånd mellan förvaltare och utförare kan korrigeras.

Information till grannar och allmänhet

Innan åtgärden påbörjas är det viktigt att informera grannar och allmänhet. Det kan till exempel vara genom enklare anslag vid entrén till reservatet. I de fall där området ligger tätortsnära är det en god idé att anordna en vandring där närboende kan få del av och lämna synpunkter på de planerade åtgärderna.

Recurring check-ins in the area during the ongoing measure benefit the end results. Photo by Charlotta Larsson.

Restaureringens utformning

Träden

När stämplingen påbörjas bör du sträva efter att göra val som skapar variation i området som helhet. Det är då lämpligt att utgå från de äldre vidkroniga ekarna och andra äldre träd i hagmarken eller ädellövskogen. Till exempel: Är den äldre vidkroniga eken solitär, eller växer den i en grupp av äldre ekar? Ska dessa ekar samexistera som de gjort de senaste hundra åren och ses som en enhet? Eller ska någon ek gynnas genom att granneken veteraniseras? Ska konkurrerande träd ringbarkas, eller kanske fällas? Finns det gott om lågor och stående död ved, eller behöver andelen död ved ökas?

Efterträdare

Det är viktigt att behovet av efterträdare i området beaktas i samband med restaureringen. Efter restaureringar dör en del träd eller blir vindfällen i stormar. Friställda träd kan till exempel bli chockade av en för snabb och kraftig förändring av ljus, vatten och näringsförhållanden. Detta är särskilt viktigt när en kraftig igenväxning med gran ska åtgärdas. Även tilltänkta efterträdare kan förloras under restaureringstiden. Därför är det viktigt att ha lite tätare med träd än den slutliga målbilden.

Gläntor med buskar

Gläntor av varierande storlek bör eftersträvas i markerna. Om det är möjligt kan betesdjur släppas på i det igenväxta området för att låta dem visa vägen till de gläntor som bör vidgas och återskapas. Ofta är det även en bra idé att hugga fram en glänta på södra sidan om en stor ek som du önskar friställa, så att stam men blir ordentligt solbelyst.

Andra frågor att beakta är om det finns äldre gläntor som kan utvidgas och röjas fria från igenväxning, samt vilket buskskikt som finns i området. Vid restaurering av ekmarker är det värdefullt att gynna hagtornsbuskar men även andra taggbuskar som slån och nyponros. Andra blommande buskar och värdefulla pollen och nektarresurser är olvon, hägg och träd som sälg, rönn och oxel.

Sträva efter att se till att det finns gott om blommande buskar och mindre träd som står i gläntorna och bildar ”varma rum” i området, genom att ge lä från kylande vind. Buskarna samlas helst i bågar, eller likt bersåer, i gläntan. Öppet stående blommande buskar är av betydligt mindre nytta för insekterna som söker pollen och nektar.

Kustnära områden

Vid kustnära områden är det viktigt att spara en bård av träd och buskar som läskydd mot havets kylande vindar. Skyddet behövs för att kunna skapa de varma rummen inne i områdena. Bården kan gärna utformas varierat och flikigt, som ett bryn.

Död ved

Genom att skapa högstubbar med hjälp av arborist, eller i vissa fall skördare, kan en skuggande krona tas bort och samtidigt ges stående nydöd ved. Liggande död ved skapas genom att hela träd fälls och lämnas, med eller utan krona. För att gynna arter som är knutna till ek och ädellövmiljöer lämnas en stor andel död lövved, både hela stammar och högar med klenare grenar. Redan död ved lämnas om möjligt orörd och flyttas endast om det finns behov av framkomlighet vid utkörningen. För områden med betesdjur görs en avvägning mellan att djuren ska kunna beta, samtidigt som det är fördelaktigt att stora mängder död ved tillskapas och lämnas.

I äldre åkermark med holmar av värdefulla träd kan igenväxningsträd fällas ut på de gamla åkrarna där de lämnas för att skapa brynzoner i höjd och sidled. Då skapas varma rum på sikt. För att bryta upp stora öppna åkerområden kan plantering av solitära träd eller buskridåer vara ett alternativ. I projektet har både ekar och olika typer av buskar planterats. Läs mer om död ved.

Trädsjukdomar

Askskottsjukan har drabbat landet och många döda askar har fallit i vinterstormar na. Almsjukan har också gett en stor mängd döda almar. Drabbade grövre träd kan lämnas stående eller fällas som hel stam. Klenare dimensioner av död alm och ask kan behöva skotas ut eller läggas samman i högar. Äldre askar som dött av askskottsjukan faller snart eftersom deras rotsystem snabbt konsumeras av svampar och insekter. Skapas en högstubbe av det äldre trädet minskar risken att trädet ska falla.

Vid restaureringarna har generellt levande ask gynnats, eftersom arten är rödlistad. Det är av största vikt att spara ask då det finns många askar som blir angripna av askskottsjukan men inte dör av angreppen.

Veteranisering, hamling och toppkapning

Veteranisering är en bra åtgärd för att behålla träd och samtidigt skapa fler livsmiljöer som det är brist på. Med veteraniseringen försvagas trädet samtidigt som rötningen påskyndas och därmed även hålbildningen i trädet. Vidare kan yngre lövträd hamlas vid cirka 10 centimeter stamdiameter istället för att röja bort det. På lång sikt når det unga hamlade trädet hög ålder och får gott om håligheter. Även vid grövre dimensioner kan lindar och andra trädslag toppkapas istället för att avverkas. De skjuter gärna skott, men skotten blir ytliga och inte bra förankrade i trädet. Det är inte heller kulturhistoriskt ”rätt” att toppkapa ett träd på detta sätt, men metoden är ett bra alternativ till avverkning. Om det kapade trädet dör blir det till stående död ved.

Genom hamling och skapande av högstubbar kan läskydd formas mot öppna partier, men också skapa en skiktning i skogen eller hagmarken. Skuggande eller konkurrerande kronor försvinner eller blir betydligt mindre.

Hasselrik ekskog

Ek och hassel har en mycket rik flora av mykorrhizabildande svampar. Vid högre, torrare lägen med ek, hasselbuskar och markbunden sten blir marken varmare. Här påträffas många gånger så kallade ”hotspots” för rödlistade svamparter, det vill säga platser med en stor mängd rödlistade arter. Det gäller framför allt på kalkrika jordar. Vid dessa ”höjder” ska det råda försiktighet i uttaget av träd och buskar för att inte påverka mycelen negativt i för stor omfattning.

Generellt bör äldre hasselbuskar med grova stammar eller vida runnor/buketter sparas vid huggningarna. Hasselbusken växer radiärt utåt. Majoriteten av de hasselbuskar som tas ned lämnas kvar som ris i området, då många rödlistade arter är knutna till hassel. Ett alternativ till att ta ned hela hasselbusken är att kapa den till hälften på höjden.

På så sätt behålls grova stammar med lavar och svampar, samtidigt som den skuggande effekten av busken reduceras och mekanisk åverkan på intilliggande träd minskar.

Våtmarker gynnar ek

Ekar etablerar sig ofta i anslutning till våtmarker eftersom ek klarar att växa fuktigt. Vid våtmarken finns också öppningen i krontaket som gör det möjligt för ekplantan att etablera sig i skogsmarken. Vid restaurering bör buskskiktet runt våtmarkerna öppnas mot söder. Mot norr och väster behålls istället buskar som läskydd. Gynna gärna sälg för de tidiga binas skull.

Vid de fuktigare miljöerna blir igenväxningen ofta kraftig, då kan ett tätt område med gott om döda träd och täta buskage lämnas helt utan åtgärd.

Inom projektet har äldre diken proppats eller grävts igen för att vattenflödet ska hitta tillbaka till dess ursprungliga väg genom landskapet. När flera mindre tillfälliga vattensamling ar bildas gynnas eken av åtgärden – eftersom de är tåligare mot blötare förhållanden jämfört med andra trädslag. Denna typ av åtgärd kräver att det finns rådighet över området och att andra fastighetsägare inte påverkas. Detta måste utredas med höjdmodeller i GIS innan restaureringen påbörjas. Det kan även behövas tillstånd eller samråd inför åtgärden.

Murgrönans vara eller icke vara

Inom projektet har många stora murgrönor som vuxit på äldre ekar kapats. På ekar som bedöms vara värdefulla naturvärdesträd kapas, när det är möjligt, en cirka 10–20 centimeter lång bit av den nedre stammen på murgrönan. Valet att kapa eller inte görs utifrån bedömningen att murgrönan till slut helt dominerar många ekkronor till den grad att ekens lövmassa får svårt att fotosynteterisera och trädet dör. Tillsammans med all murgröna blir även kronan ett stort vindfång som leder till att många av dessa ekar faller i stormar. En avvägning måste även göras gentemot estetiska värden för besökaren i reservatet samt områdets fladdermusfauna – träd med stora murgrönor kan vara viktiga boplatser för fladdermöss.

Positiva effekter, utmaningar och viktiga lärdomar från projektet

Life Bridging the Gap har varit ett naturvårdsprojekt med en hög ambitionsnivå när det gäller att återinföra bete samt öppna upp ekhagar och ädellövskogar. Stora arealer har restaurerats. Det har varit en stor fördel att projektet varit flerårigt eftersom det skapat möjlighet att jobba långsiktigt och restaurera kraftigt igenväxta områden etappvis. Dessutom har projektet inneburit en stor kunskaps uppbyggnad för hur ekmarker kan restaureras och skötas.

Kortsiktigt har projektet skapat positiva effekter på markernas bevarandestatus. Många friställda ekar har återfått livskraften och börjat skjuta nya skott. Efterträdare har fått utrymme och möjlighet att utveckla vida kronor. Nygamla arter har åter dykt upp i markerna. Responsen från besökare har dessutom varit positiv när områdena uppfattas som mer attraktiva.

En lärdom från projektet är att vid planering av framtida restaureringsinsatser bör klimatförändringar tas än mer i beaktan de. Mildare och blötare vintrar förväntas bli vanligare i ett framtida klimat. Det kan bland annat innebära att tjälen allt oftare uteblir. Därmed kan risken för stormskador öka, oavsett förändringar i vindklimatet.

Även i områden som restaurerats försiktigt har träd stormfällts. Den torra sommaren 2018 och sommaren därpå tog hårt på träd och buskar i vissa områden och flera träd dog. De senaste tre åren har varit ovanligt torra på många håll i landet och det finns farhågor att klimatförändringarna kan göra denna typ av situation mer vanlig i framtiden, åtminstone i sydöstra Sverige. Det är ytterligare en aspekt att beakta inför kommande restaureringar.

Life-projektet har inneburit en stor utmaning när det gäller åtgärdernas omfattning, samtidigt som tydliga mål för vad som ska göras, och inom vilken tidsperiod, också varit en styrka. Projektet har ställt stora krav på planering och struktur men i slutändandan har det inneburit stora kliv framåt i arbetet med att restaurera dessa artrika miljöer.