Larverna utvecklas i mycket gamla, levande ekar som står solexponerat och har tjock bark. Arten verkar kunna leva i dessa ekar i århundraden. Den större ekbocken kan också flytta in i medelålders stressade ekar med dålig livskraft. I de flesta fall dör ekarna efter några år, men det finns också exempel där de stressade ekarna kommit ur sin svacka och ekbockarna har försvunnit ifrån ekarna. Larvutvecklingen, som både sker under barken och i splintveden, tros ta fem år i Sverige. På sensommaren året innan den vuxna skalbaggen ska lämna ekarna sker förpuppning i en puppkammare långt in i ekarnas stammar. Innan detta sker har larven gnagt en gång ända ut till barken. När de vuxna ekbockarna sedan lämnar ekarna i juni, gnager sig baggen ut genom barken, vilket lämnar ett spår av rödbrunt gnagmjöl vid ekens bas. Parning och äggläggning sker direkt. I enstaka fall har vuxna ekbockar setts dricka sav vid savflöden. De flesta vuxna ekbockar dör ganska snart efter parning då de äts av fåglar, men vuxna individer har setts ända in i september.
Arten har minskat kraftigt i Sverige
Den sista lokalen i hela Norden där större ekbock finns kvar är Halltorps hage på Öland. På fastlandet dog den större ekbocken ut för cirka 50 år sedan. De sista förekomsterna på fastlandet fanns vid Alsterån där täckvingar av större ekbock hittades i ett kajbo och utgångshål av större ekbock återfanns i en nerramlad topp av en ek. En observation av flygande större ekbock finns även från Ekhult vid Emån på 1960-talet. Mycket troliga, men ej helt säkerställda, gnagspår av större ekbock finns på flera platser i både Kalmar och Blekinge län. Anledningen till att de gamla gnagspåren inte med säkerhet går att fastställa är likheten med larvgångar som orsakas av den stora träfjärilen Cossus cossus.
Varför den större ekbocken dog ut från fastlandet är inte med säkerhet fastställt. Men avverkningen av hundratusentals, ja kanske över en miljon, gamla ekar från 1830 och framåt, regleringen av åarna samt en allmän igenväxning av betade ekskogar är de mest troliga orsakerna. Före regleringarna fanns det, vid till exempel Emån och Alsterån i östra Småland, troligen gott om gamla ekar som klarade de årliga översvämningarna, vilket däremot andra trädslag som till exempel gran inte gjorde. De gamla ekarna stod mycket solexponerat nära åarna och i svämängar, vilket säkerligen var fina livsmiljöer för större ekbock. Det går än idag att finna gamla ekar vid Emån och Alsterån som minner om denna försvunna naturtyp. Liknande områden finns fortfarande kvar på några ställen i Europa, bland annat i Rogalin invid Wartafloden i centrala Polen. Där finns fortfarande en stor population av den större ekbocken i de enorma ekar som står i årligen kraftigt översvämmade ängsmarker, som ännu idag slåttras.
Större ekbocken är en nyckelart
Larvernas gångar i den hårda veden skapar miljöer för andra arter. Exempelvis verkar fladdermusen trollpipistrell Pipistrellus nathusii enligt en studie i södra Polen gärna övervintra i gångar av större ekbock. En annan studie från Mellaneuropa visar att ekar med större ekbock är mer artrika och hyser fler rödlistade arter av vedlevande skalbaggar.
Uppfödning
För att få fram fler ekbockar för återetablering sker uppfödning av större ekbock i Nordens Arks avelsanläggning. Nordens Ark är en ideell stiftelse som bedriver naturvård, uppfödning, forskning och utbildning samt arbetar med att sprida kunskap om biologisk mångfald. Läs mer om Nordens Arks artbevarande. Här fortplantar sig ekbockarna i terrarier som är inredda med grovbarkiga ekvedsbitar där honan kan lägga sina ägg. Parning och äggläggning sker dagligen och när djuren matas med nektarlösning och färsk frukt kan ekbockarnas överlevnad som vuxna djur förlängas med flera månader.
Ekbitarna, där honan lägger sina ägg, genomsöks regelbundet. Alla påträffade ägg samlas in och efter några dagar kläcks äggen och larverna placeras då en och en i petriskålar. Skålarna är fyllda med en speciell matblandning som består av ekspån och ett näringsrikt pulver. Larverna kontrolleras flera gånger i veckan och matblandningen byts regelbundet för att hålla en hög kvalité. Efter varje till växtsäsong får larverna en vintervila på två månader, då de ligger inaktiva i en temperatur om fyra grader. Redan efter cirka två år är larverna stora nog för att utvecklas till puppor. I det vilda har ekbocken en larvutveckling på mellan fyra och fem år, men genom uppfödningsmetoden kan utvecklingen nu kortas ner för att snabbare få tillgång till ett större antal färdiga ekbockar för återetablering. Efter en månad som puppa kläcks sedan ekbocken till en färdig skalbagge, men innan skalbaggen är fullt utvecklad behöver den ligga kvar i sin puppkammare i petriskålen och övervintra för att bli reproduktiv.
Efter att ekbockarna tagits ut ur vintervilan får de möjlighet att para sig. På så sätt optimeras chanserna till att ekbockarna ska börja lägga ägg på ekarna direkt när de släpps ut. De uppfödda vuxna ekbockarna är generellt sett mindre, ungefär 10–15 procent, än ekbockar som vuxit upp i naturen. Omkring 15 procent av de uppfödda vuxna ekbockarna uppvisar missbildningar, främst på vingarna och antennerna. Vad det beror på är vet man inte, men hanteringen av puppor är en mycket känslig fas och det kan vara så att en del individer blir skadade när de hanteras.
