Även om huvudregeln är att ekar och andra gamla, grova träd behöver ljus kan det ibland behövas en avvägning i hur mycket ett område ska öppnas upp. Det beror bland annat på hur området ska skötas långsiktigt.
Sedan lång tid tillbaka har de allra flesta marker i södra Sverige varit mer eller mindre påverkade av olika typer av brukande. På inägomarken var det vanligt med slåtterängar och åkrar med gamla ekar som var skyddade av kronan. På utmarken betade djuren, där pågick även plockhuggning och bränning för att förbättra betet, samt stubbskottsbruk. Det finns dock undantag. I branter, raviner och svämskogar har det varit svårare för betesdjuren att komma åt att prägla landskapet och träden har där varit svåra att avverka. De arter som finns här är antingen anpassade till en miljö med hög fuktighet och skuggighet (nordvända branter), hög fuktighet och bra ljusförhållanden (svämskogar) eller väldigt varma och torra förhållanden (sydvända branter).
I branter behöver åtgärder genomföras med försiktighet, om de ens ska genomföras. Eftersom de gamla träden många gånger får ljus på kronan skadar det inte att det är mörkare och fuktigare längre ner. Vissa gamla träd kan dock behöva punktinsatser om yngre träd växer in i kronan och på så sätt skadar dem. På grund av den höga krontäckningen och steniga markförhållandena är dock igenväxningstakten ofta väldigt långsam i dessa områden.
I svämskogar där hydrologin inte längre är naturlig kan granen behöva hållas tillbaka, främst med hjälp av ringbarkning. Åtgärden behövs eftersom det i ett reglerat vattendrag inte längre förekommer årliga vattenstörningar som orsakar hög mortalitet av bland annat just gran.
Vid restaurering av betesmarker är betesdjuren ofta en ovärderlig hjälp för att återskapa varierade hagmarker. I vissa områden med igenväxt ekhagmark, till exempel de som är belägna nära bebyggelse, kan det vara svårt – eller till och med omöjligt – att få till bete. Restaureringen behöver då anpassas utifrån förutsättningarna. I dessa områden är det viktigt att hålla liv i de gamla träden och eventuella efterträdare så länge som möjligt, eftersom en möjlighet till bete eller annan långsiktig skötsel kanske dyker upp längre fram.
I områden som inte betas är det vidare viktigt att inte öppna för mycket, eftersom ett ökat ljusinsläpp och röjgödslingseffekt kan leda till stora uppslag av sly. Ett alternativ till fullskalig restaurering är att göra en så kallad brunnsröjning, då enbart de yngre träden som växer upp i kronorna på de gamla ekarna och efterträdarna tas bort.
När yngre träd och olika buskar lämnas kvar mellan de gamla träden blir skuggningen av marken större, jämfört med en ”vanlig” restaurering, och uppslaget av sly kan på så sätt hållas tillbaka. Många områden kan ändå kräva återkommande slyröjningar.
Ibland förekommer hassel i relativt stor om fattning tillsammans med eken. När det gäller områden där betestrycket är begränsat eller obefintligt, är det viktigt att spara den hassel som finns.
Förutom att hassel har en stor mängd arter knutna till sig, och därmed ett värde i sig, har hasseln en skuggande effekt och minskar där för uppslaget av sly. Eftersom hasselns kronor är lägre än ekarnas, får ekarna ändå ljus. På så sätt kan hasselbuskar ofta växa tätt runt ekarna, utan att det behöver vara skadligt för dem.
I steniga och torrare områden är det särskilt viktigt att spara mycket hassel eftersom artrikedomen av mykorrhizabildande svampar är särskilt rik i dessa.