09. Veteranisering

Veteranisering går ut på att skada unga friska träd för att skapa strukturer som normalt bildas i äldre träd. Veteranisering är tänkt att fungera som en ”livbåt” för hotade arter, genom möjligheten att på relativt kort tid skapa livsmiljöer i unga träd. I områden med få gamla träd och stort åldersglapp kan metoden ha avgörande betydelse för den långsiktiga överlevnaden hos en lång rad hotade arter.

Veteranisering som naturvårdsmetod

Veteranisering innebär att medelålders träd medvetet skadas för att skapa strukturer, substrat och mikromiljöer som normalt bildas i träd vid hög ålder. Exempel på strukturer som ofta hittas i äldre träd, men sällan i unga, är håligheter med mulm (den snusliknande substans som ofta finns inne i ihåliga träd), självdöda eller avbrutna grova grenar, stora partier med bar ved på stammen – ofta avgnagda av häst eller bäver, skador efter blixtnedslag och hackspetthål. I ekar bildas håligheter som dessa först vid en ålder av 200-250 år.

Veteranisering som idé kommer från Storbritannien där enstaka träd veteraniserats i försökssyfte redan på 1990-talet. Veteranisering av yngre träd är numera ett alternativ och komplement till regelrätt gallring vid många åtgärder med naturvårdande syfte. I projektet Life – Bridging the Gap används veteranisering ofta i bestånd där det finns gott om medelålders ekar av samma ålder och i bestånd där det finns medelålders lövträd som står nära äldre ekar. Dessa medelålders träd är ofta bättre att skada än att avverka. På så vis gynnas det gamla trädet, samtidigt som det medelålders trädet bredvid kan erbjuda de livsmiljöer som annars hade varit en bristvara i området under en lång tid.

Att döda hela träd genom fällning eller ringbarkning kan många gånger vara en lämplig naturvårdsåtgärd för att gynna arter beroende av död ved, men ska inte förväxlas med veteranisering.

Arter som gynnas av veteraniserade ekar

Fladdermöss och hålbyggande fåglar gynnas omedelbart av tillskapade håligheter i levande träd. Detsamma gäller insekter som lever i hård solexponerad död ved på levande ekar, som till exempel skeppsvarvsflugan. På de ringbarkade topparna på ek fläks barken snabbt av hungriga hackspettar på jakt efter barkborrar och långhorningar som lever i nydöd ved. På längre sikt gynnas många andra arter när svampar börjar skapa röta i tillskapade håligheter. Det gäller till exempel många arter vedlevande skalbaggar, harkkrankar, flugor och klokrypare. I områden där de gamla träden är få och åldersglappet stort mellan de äldsta träden och nästa generation, skulle veteranisering kunna motverka den så kallade utdöendeskulden.

Inspiration från gamla traditioner

Veteranisering av träd är inget nytt fenomen, eftersom träd förstås skadats både avsiktligt och oavsiktligt genom historien. Lövtäkt (hamling), var till exempel förr utbrett i Sverige. I synnerhet hamlades ask och lind, men även björk, ek och andra trädslag. Genom det i Europa tidigare utbredda hamlingsbruket har människan kontinuerligt tillskapat håligheter, röta och död ved i levande träd – unga såväl som gamla – under långa tidsrymder. Mycket talar för att sådana träd varit mycket vanliga i många europeiska landskap.

Forna tiders gamla ekar stod oftast i ängar och åkrar och ledde förstås till minskad avkastning av både hö och spannmål. Samtidigt var ekarna på krono- och skattejorden förbjudna att avverka under perioden 1558-1830. Av denna anledning stamkvistade (hamlade) bönderna ekarna för att maximera det ljus som nådde marken – utan att för den skull bryta mot lagen. Många av de biologiskt sett finaste ihåliga ekarna som vi idag hittar på ängsmarker i södra Sverige stamkvistades sannolikt under 1700- eller 1800-talet.

Varför skadar vi träd medvetet?

Naturens egna processer

Naturens egna processer bör vara vägledande för olika metoder vid veteranisering. De skador som skapas vid olika veteraniseringsmetoder är i många fall svåra att skilja från hur naturen själv skapar substrat, som till exempel stam- och grenbrott. I naturen är det stormar, snö, eld, blixtnedslag, trädfall, svampar, hackspettar, gnagande och skavande djur som gör hål, bryter grenar, flänger bark och därmed skapar de viktiga strukturerna. Innan människan utrotade stora växtätare som jättehjortar, uroxar, vildhästar och visenter spelade dessa djur också en viktig roll, inte bara för att skapa ett mosaikartat heterogent landskap, utan även för att på olika sätt nyttja träd och andra vedartade växter och inte sällan skada dem.

Specialiserade svampar gör jobbet

När ett träd skadas, är det svamparna som, tillsammans med mikroorganismer och insekter, gör det stora jobbet för att skapa livsmiljöer i träd. I ek är vissa svampar specialiserade på att leva i splintveden medan andra arter är specialiserade på kärnveden. Dessa svampar kallar vi kärnrötande svampar. Bland de kärnrötande svamparna är vissa arter specialiserade på att bryta ned cellulosa. De skapar en röta mestadels bestående av det röda vedämnet lignin. Vi brukar kalla denna röta för brunröta. Exempel på svamparter som skapar brunröta är svavelticka, korkmussling och oxtungsvamp. Andra kärnrötande svamparter bryter ned såväl cellulosa som lignin och skapar det vi brukar kalla för vitröta. Exempel på en sådan svamparart är ekticka.

Svampar i träd – en dold historia

Vi saknar idag tillräcklig kunskap om vad som styr vedsvampars succession, nischdifferentiering och tillväxtdynamik, men sannolikt är dessa processer avgörande för den stora mångfald av arter som följer med olika typer av rötor. Att få en eller flera arter att bilda röta och hål ”på beställning” är svårare än man tror och tar lång tid. Träd är långt ifrån försvarslösa mot nedbrytare och dessutom kan svampar leva vilande inne i träd under mycket lång tid utan att utveckla röta. Även om veteranisering är en metod för att påskynda bildandet av viktiga livsmiljöer i träd är det tyvärr långsamma processer som vi nu har möjlighet att lära oss mer om genom riktade studier.

Kunskapen om detta är ännu bara i sin linda men kommer att utvecklas mycket inom det kommande decenniet.