Mulmholkar

Ihåliga gamla lövträd är viktiga boplatser för många hotade insekter men också en bristvara. I väntan på att nästa träd ska uppnå lämplig ålder och hålighet kan dessa arter behöva stöttas med tillfälliga bostäder. En mulmholk är en låda liknande en fågelholk, men avsedd för insekter. Syftet är att efterlikna förhållanden i trädhåligheter.
Målad bild på mulmholk

När ekar och andra lövträd blir gamla får de ofta håligheter i stammarna. Håligheterna uppstår när vedlevande svampar får förutsättningar att starta upp rötprocessen i stammarnas inre. Det händer till exempel när en grövre gren dör eller vid en barkskada. Beroende på svampart bryter svamparna ner och mjukar upp veden – antingen genom att bryta ner cellulosan så en brunröta skapas, eller genom att bryta ner både cellulosan och ligninet så att en vitröta skapas. Båda processerna underlättar för hackande fåglar och insekters larver att skapa håligheter. För ekar har forskning visat att denna process börjar när träden är cirka 250 år gamla, men för andra trädarter i norra Europa börjar den tidigare. Ett stort antal specialiserade insekter lever i ruttnande trä samt i svamparnas fruktkroppar och deras mycel.

Mulm – en viktig livsmiljö för hotade arter

Den mest exklusiva miljön är vedkomposten som bildas inne i trädstammen, den så kallade mulmen. I stora träd kan denna uppgå till flera kubikmeters volym. Mulmen består oftast av en blandning av träfragment, svampfragment och gamla rester från fågelbon och insekter. Det är främst skalbaggar som lever i denna miljö, men även sällsynta blomflugor, harkrankar och pseudoskorpioner utgör en del av de komplicerade nätverk av arter som bor i mulmen.

Studier har visat att eken är cirka 20 procent artrikare än andra ädellövträd. Tillsammans rymmer övriga ädellövträd ändå hela 70 procent av de arter som lever i ekar.

Eftersom gamla ihåliga träd är ovanliga på de flesta platser är denna fauna idag sällsynt och hotad. Med få lämpliga träd utspridda i landskapet uppstår luckor i både tid och rum, det vill säga en skev ålderssammansättning med brist på medelålders träd samt stora avstånd mellan de gamla träden. Det tar ofta lång tid att fylla dessa luckor naturligt, vilket innebär att arter riskerar att försvinna under tiden.

Vem vill bo i en mulmholk?

Studier i Sverige har visat att det är möjligt att efterlikna en del av de mikrohabitat som finns i ihåliga träd; studier från ett område visar att 70 procent (52 av 82) av de skalbaggsarter som hittades i håligheter på gamla ekar även hittades i träholkar fyllda med sågspån av ek och döda ekblad. En annan viktig kunskap från dessa studier är att ju högre fukt, desto fler tvåvingar – som till exempel harkrankar och blomflugor, koloniserar holkarna. En annan lärdom är att de arter som inte hittas i holkarna är i hög grad beroende av brunrötor (som skapas fav exempelvis svavelticka och oxtungesvamp) och den typen av mulm. Under de 15 år som studier av mulmholkar har bedrivits hittades läderbaggen i ett fåtal (sju procent) av holkarna. Detta kan jämföras med den taxonomiskt besläktade brun guldbagge (Potosia marmorata), som lever i samma miljö, och hittades i 37 procent av holkarna. Den mest troliga orsaken till detta är att brun guldbagge är en starkare flygare och snabbare hittar lämpliga livsmiljöer. Andra arter som varit vanliga i holkarna är några arter stumpbaggar, kortvingar, knotbaggen (Trox scaber), svart kamklobagge (Prionychus ater) och tjuvbaggen Ptinus fur men även ett fåtal exklusiva sällsyntheter som blåsbaggen Hypebaeus flavipes och fyrfläckad vedsvampbagge (Mycetophagus 4-guttatus) har hittats.

Tabell X, Exempel på arter funna i mulmholkar

Art Latin
Liten knotbagge Trox scaber
Svart kambagge Prionychos ater
Vanlig tjuvbagge Ptinus fur
Blåsbagge Hypebaeus flavipes (VU)
Fyrfläckad vedsbampbagge Mycetophagus quadriguttatus (NT)

 

Mulmholken kan överbrygga glappet i tid och rum

Holkarna kan användas på flera sätt, men det mest uppenbara är att placera dem i områden med brist på ihåliga träd eller områden med åldersglapp i hålträdssuccessionen.

Men det är också möjligt att hjälpa arterna att själva sprida sig till nya områden med lämpliga livsmiljöer genom att placera ut holkar som så kallade stepping stones, viktiga livsmiljöer som binder samman större spridningsområden, för att på så sätt överbrygga gapet i rummet som fragmenteringen av ekmiljöer har lett till. Ett tredje, oprövat sätt att hjälpa arterna i ett landskap är att först låta holkarna koloniseras i ett artrikt område, för att sedan flytta holkarna till mindre artrika områden.

Mulmholken i LIFE – Bridging the Gap

Holktypen som användes i de ovan nämnda forskningsstudierna var ganska liten, 70 liter, och hängde fyra meter upp i träden. Holken som konstruerats i LIFE – Bridging the Gap är nästan tio gånger större (50x50x250 centimeter) och placerad på marken, fäst vid ett träd. Den är tillverkad av tall- och ekvirke och fylld till 80 procent med lika delar eksågspån/ekflis och eklöv. Däröver har 20 liter vatten hällts på uppifrån. Taket är konstruerat så att det släpper in lite regnvatten genom två frästa spår som slutar med borrade hål i båda ändarna i takets hörn. Detta skapar en gradient i fukt i lådan och flera arter kan därför hitta sin favoritmiljö. För att behålla fukten under torrare perioder en liten presenning, formad som en påse, i lådans botten.

I den övre delen av mulmholken finns ett hål (sex centimeter) för fåglar så att de kan komma in i lådan och bygga bo. När ingångshål skapas i en mulmholk kan storleken varieras för att gynna olika fåglar. Några av holkarna har även en sektion för fladdermöss. Holken har placerats på en betongplatta eller på ekreglar för att hålla den mindre fuktig på utsidan och fördröja nedbrytningen av virket i lådans nedre del.